Jag blir så jävla ledsen!!! Och arg!!! PÅ detta som kallas ÅLDER.
Att se sina föräldrar åldras är inte roligt.. När jag tänker på min mamma tänker jag fortfarande på henne som lång och med ett långt svallande hår, hon fick alla att dra efter andan, under hela min uppväxt har jag fått höra hur vacker min mamma varit, hon ÄR fortfarande vacker men ni förstår… jag har min mamma som 40 åring på min näthinna.
Vår pappa har vi haft ett komplexare förhållande med, jag har nämnt lite om det.
Pappa var en stor, snygg man, lång och muskulös och jävligt snygg om jag får svära och säga det.
Nu ligger han på sjukan, gammal och ynklig, med åldersfläckar på händerna och jag vill bara gråta! Jag vill inte att mina föräldrar ska bli gamla och grå och bli sjuka och….dö.
Jag VILL inte och blir förstenad av sorg. Och helt plötsligt så är jag tillbaka i mitt flickrum som 6,8,9 åring där jag ligger och gråter efter det att mamma pussat mig godnatt för att jag inte vill att mormor ska dö…. mamma kommer in och tröstar mig och säger att ”mormor har många år kvar gumman…” Ja det hade hon men likväl så är det 10 år sedan nästa år som hon dog som 93-åring.
Allt har ett slut och det gör mig så JÄVLA ARG!!!!!
Usch gumman, jag blir så ledsen av det du skriver! Du beskriver det jag känner ordagrant. Jag är och blir precis lika ledsen som du beskriver när jag tänker på det!
Jag VILL INTE se mina morföräldrar och föräldrar åldras. Jag vill ha kvar dem precis såsom de var när jag var 10 och sökte tröst i deras trygga famn.
Önskar ibland att man kunde stoppa tiden, om ens för en minut!
Styrkekramar till dig!
Puss
Nej, usch. Det där tänker jag på varje dag, speciellt sen jag fick barn och tiden bara RUSAR iväg. Jag vill att jag och alla i min närhet får leva långa och friska liv. Men vad som helst kan ju hända och det är det man får ångest för ibland. Det positiva med det är kanske att man förstår hur skört livet är och inte tar så mycket saker för givet, utan istället njuter av det så mycket man kan, även de små sakerna.
Jag har ingen kontakt med min pappa, men saknar inte honom heller. Däremot har jag typ en likadan bild på min pappa som du har, där han ligger på golvet med en siameskatt i knät, det var lite roligt att se ändå!
Kram fina Åse och tack för att du delar med dig av både stort och smått, glatt och ledsamt!
Jag förstår precis hur du känner. Min pappa gick bort 2007 och mamma 2008. Det var jobbigt när det var så kort tid emellan. Jag trodde aldrig jag skulle orka leva vidare. Saknaden finns och lär väl alltid finnas där.Men allt går och tack och lov att man har familj och nära och kära. Nu kommer mina tårar.
Hoppas din pappa kryar på sig. Tänker på dig,
Kram
Åh vännen, beklagar verkligen att du ska behöva se din pappa på det viset. Men mer glädjer det mig att ser er tillsammans 🙂
Jag har precis samma tankar som du och det skrämmer verkligen skiten ur en rent ut sagt. Skit att man ska behöva ha ångest över sådant.
Förstår dig precis!
Puss vännen!
Ja jag hoppas vi får en ny chans att ha bättre kontakt med varann! KRAM!!
Precis som du skriver så har vi nog alla gråtit när vi lagt oss som barn, jag kommer fortfarande ihåg när jag var ca 6 år, jag bad till gud på kvällen att mamma och pappa alltid skulle finnas där. Idag tänker jag måtte inget hända mig eller min man så mina barn får växa upp utan någon av oss :-(.
När sen ens närmaste blir sjuka så blir det så tydligt
– Ingen lever för alltid och ens liv går inte att leva om och livet går alldeles på tok för fort.
Jag tänker ofta på livet och hur jag lever det. Så om jag t ex ser någon med snygg friss el jacka så kan jag mycket väl säga det till en okänd. Någon kanske tycker det är lite crazy men jag kanske inte ser denna person fler ggr och då har jag iaf gjort dennes dag lite bättre :-).
Jag hoppas inte det är något allvarligt med din pappa utan att han blir bra snart.
Och så önskar jag dig och de finaste ett lååångt, lyckligt liv.
Kramis
Hjärtat då!
Kraaaaaam Laila
Ja, fy…det är ett kapitel i livet som man inte vill vara i, något okänt och jobbigt att hantera på alla plan. Plötsligt förstår man att livet inte alltid kommer att vara så som man vill, något man alltid vetat men inte velat acceptera. Jobbigt….
Styrkekramar
ÅÅ RAKT IN I MITT HJÄRTA!!!
Det hugger till hos mig oxå att läsa och se dina bilder. Känner likadant. Är nog många som gör. Du beskriver det på pricken som jag oxå känner.
Har din pappa blivit farligt sjuk?
KRAMAR OM ända i från Göteborg och tårar rinner! Jag blir berörd.
Åh Åse vad jag känner igen mig i vad du skriver. Förlorade ju min mamma när jag var 10 som jag skrivit tidigare och hade en ganska brokig uppväxt med pappa som periodare. ÄLSKAR min pappa över allt annat och sista åren har han blivit så gammal och sjuk. Det har dessutom gått så fort. På ett halvår åldrades han 10 år liksom. Hjärtinfarkter, bypass operationer, kol, astma, diabetes….SÅ himla trist. Man lider verkligen med att de blivit så gamla helt plötsligt. Han fyller 66 år i år och det är ju egentligen ingen ålder, men han är som en 80 åring i kroppen. Min svärfar som är 75 är piggare liksom. Usch ja…..Han är dessutom den sista jag har kvar i familjen förutom Styvmamma och styvsyskon som jag ändå betraktar som ”mina”. Man vet ju liksom att det kommer en dag när hans kropp inte orkar längre och den fasar man för. Men som sagt man får ta vara på den tid man har kvar med dem nu! Massa kramizar till dig och hoppas han blir bättre snart igen!!!!!
usch ja! det där är inget roligt, tror man tycker det är extra jobbigt för det är en av ett par få grejer som man inte kan styra här i livet. stor kram gums!!!
Men gumman då, skickar över en massa kramar till dig!!!
Hej.Jag förstår hur du tänker.Har själv gått igenom en svår period.Har nog sagt det förr med i lördags var det två årsedan min mamma gick bort bara 62år gammal i hjärn tumör.men min pappa är pigg och kry. men det känns inte rätt ialla fall……..
Hoppas han kryar på sig.
Visst är det jobbigt att se sina föräldrar åldras 🙁
KRamar Om
Känner samma frustration och ilska som du i perioder.
kram
Ja, det är skrämmande, läskigt och jobbigt. Det är hemskt att ens nära & kära kan försvinna och inte finnas med. Man vill ju att de ska finnas kvar & få dela vardagen med dem.
Kramar till dig!
Känner igen mig så väl i det du skriver! Hemska tanke! *stora & många kussekramar*
Känner så väl igen det du skriver om…och hoppas din pappa kryar på sig! Kram Camilla i Motala
Du anar inte hur jag känner igen mig i detta! Och skönt att jag inte e ensam om det. *kram* Jag är likadan! Jag kan, fastän jag vet att mamma och pappa har många år kvar, ändå börja gråta och snyfta och känna mig supernervös bara jag tänker på att dom en dag inte kommer finnas längre. Vad gör vi då? Var är mamma och pappa? Usch hemska tanke! Nu ligger iofs inte nån av mina föräldrar på sjukhus men när pappa låg inne för hjärtat för några år sen (hjärt-, och kärlkramp – överarbetad) så kändes det hjälplöst och hemskt. Och när mamma låg inne för proppar i hjärnan var man inte heller 20+ längre utan en liten liten tjej som inte visste vad hon skull ta sig till. Men… det är ju så livet är tyvärr 🙁 Man får väl tänka som så att ens föräldrar INTE VILL överleva sina barn eller nåt… men inte hjälper det oss barn ändå, eller hur? Alla tyckte alltid att mina föräldrar var så himla roliga och ville alltid va hemma hos ”skåningarna” (vi bodde i värmland då) Själv kunde man ju inte fatta hur dom kunde tycka det men… nu gör man.
Nu vet jag inte vad din far har råkat ut för men han tar sig allt igenom det med stöd från er. Håll ut och håll modet uppe även om det är svårt. Det måste man tro iaf!!
Var det din pappa på sista bilden?? Ojojoj… varje barn tycker ju att sina föräldrar är dom stiligaste resp. vackraste i världen men din far är ju verkligen det också. Hur gammal var han på den bilden? 40? Han såg mkt yngre ut iaf! 🙂
Hoppas din pappa blir bättre och får komma hem snart!!
Många styrkekramar!!!
/Caroline
Tack goding!
Nej han var yngre på nedan bild, nog runt 30-35.
Han har fått en kraftig infektion som salgit ut njurar och allt, vi hoppas han repar sig. KRAMAR
Precis så tänker jag nästan dagligen, jag blir så arg och så ledsen att man inget kan göra, hjälplöshet är bland det värsta som finns.
”Min pappa säger alltid att det är synd om oss människor för vi är de enda varelserna på jorden som vet om att vi skall dö, alla andra varelser bara lever livet och gör det de måste för att leva, men vi människor vet om att slutet kommer och det gör det svårare att ”bara leva”….
Och det är ett högt pris vi får betala för att vi är människor”
Orden ”varför” och ”aldrig mer” kan vara oerhört jobbiga ord.
Varma kramar
Ja det är så sant, hade varit bättre att inte veta.. KRAM!!
Stor KRAM till dig Åse. Visst är det så med ens föräldrar. Det är bara så att de ska alltid finna där. Mina är i 70-årsåldern och jag ser också förändringarna hos dem. Vill inte. Hoppas din pappa kryar på sig och snart får komma hem igen. //Agneta
Nä det är inget man ser fram emot direkt.Kan inte föreställa mig ett liv utan mina föräldrar. Usch! Tänk om man kunde stanna runt 30-40 år och leva så för alltid…
Åh jag förstår! Har rätt unga föräldrar, mamma var knappa 19 år när jag föddes. pappa dog när jag var liten men jag har en älskad extrapappa som alltid finns där. Jag har också den ”unga”bilden i huvudet och tänker ibland när jag läser dödsannonser på människor som är i deras ålder att jag inte fattar. Vart tog tiden vägen, jag vill också va liten ibland. Suck…hoppas det är bra med din pappa!
Ja, det det där med ålder är inget roligt och tyvärr en av få saker i livet som vi inte kan styra över.
Min mamma gick bort när jag var 12 år, hon blev 36 år. Och jag saknar henne fortfarande efter alla dessa år. Men jag har som tur är min pappa och en hel hög med andra släktingar kvar. Speciellt min härliga farmor som är 80 år, men pigg som en 20-åring.
Hoppas att din pappa blir bättre snart. Du får krama om honom från mig och en bamse kram till dig själv.
Jessica
Så sorgligt =) beklagar!!
Så sorgligt =((( Beklagar! Men så skönt att din pappa och andra familjemedlemmar som du värderar! KRAMAR
Usch ja, det där med åldrande är efter en viss ålder inte kul längre! Det är obehagligt när näa och kära förändras och blir svagare. Men ännu mer tragiskt då de dör i förtid som min farmor gjorde :/ Å andra sidan var hon ”sig själv” ända fram till slutet, och blev inte svag/glömsk/dement el.dyl…
Hua, jag vet vad du går igenom tanke mässigt. Ser ju själv på mina föräldrar hur dom åldras.
Kramar till dig tjejen / Carina
Jag ryser i hela kroppen när jag läser. För precis så känner jag…
Hoppas att din pappa kryar på sig!
KRAMIS
Den känsla känns igen. Jag själv miste min mamma -97 när hon bara var 59 år, det var hemskt, hemskt att inte ha henne där, som man alltid tog förgivet att hon skulle finnas, hemskt för hennes barnbarn som inte fick ha sin mormor vid sin uppväxt. Pappa gick hastigt bort i somras 74 år, hemska tanke. Dom finns inte där för alltid, så ta hand om den stund man får tillsammans och ett gott råd från mig. Låt barnbarnen få sin gyllene tid med dom.
Ha en bra dag, så kilar jag iväg på min arb.träning.
Hej Gumman, ja det känns förjävligt när man plötsligt inser att ens mamma o pappa inte kommer finnas kvar så länge man själv finns. Jag tänker också mer o mer på det. Jag själv har bara min mamma, inga syskon o min far bor i Stockholm o lever i misär som narkoman, har inte sett honom sen jag var 13.Min mamma o jag står varann väldigt nära o är som kompisar. Hon är alltid med när vi tävlar o finns alltid runt omkring oss. Bara tanken på att hon förmodligen kommer vandra vidare innan mig gör mig helt galen. Vem ska jag ringa när jag e glad, ledsen eller bara när men vill berätta nåt? Som tur är har man sin familj o underbara barn men det är ändå inte samma sak, man känner sig ensam på nåt vis när man tänker att ens mamma o pappa nån gång kommer vara borta. Jag hoppas din stilige pappa snart mår bra igen o får ett långt o härligt liv. Du e i mina tankar Åse, Många tusen kramar!!!!!!
Usch vad tragiskt hjärtat 🙁 Men vad skönt att din mamma finns och jag förstår ju som sagt oron över den dagen när ens älskade föräldrar/förälder inte finns längre… KRAMAR!!
Känner igen känslan. Man förstår inte/vill inte förstå att de också blivit äldre. Att de inte kommer finnas där för alltid. Hoppas din pappa blir bättre och att ni får många härliga år tillsammans. Kram på dig!
Tänker på dig och hoppas av hela mitt hjärta att din/er pappa blir frisk o kry snart.
Kramar…
Känner så väl igen mig i dina ord men fick tragiskt nog uppleva att min mamma dog vid 37 års ålder i cancer.
Som någon ovan beskrev som varit med om liknande så känner jag en enorm rädsla över att förlora även min pappa. Men samtidigt vet jag att jag inte kan gå omkring och vara rädd utan ta tillvara på varje dag. Carpe Diem…
Jag hoppas din pappa kryar på sig snart så han får åka hem.
Skickar över en mängd styrkekramar..
Usch det är så sorgligt när man förlorar sina föräldrar/förälder i så unga år! Beklagar djupt! KRAMAR
Jag förstår absolut att du blir ledsen och arg!
Jag vill inte heller att mina föräldrar ska bli gamla, grå och sjuka. Att dem en dag inte kommer finnas längre, det vill jag inte ens tänka på. Dem ska finnas för alltid tycker jag. I våran släkt(på båda sidor) så lever man länge, dem flesta 90+, men det är ju inga garantier.
Hoppas att din pappa piggar på sig snart!!!
Kram
Stor kram och hoppas att din pappa blir bättre snart!
Håller med till fullo, ARG och riktigt FÖRBANNAD blir jag på ”ålder”, vill att alla jag älskar alltid ska finnas!
stor KRAAM!
/Lisa
ursh jag vet precis vad du menar.. har försökt många gånger att tänka tanken på vad man gör eller vad som händer när föräldrarna dör?? Men nää det går inte, de ska för alltid bara finnas där. Och jag tänker då heller aldrig dö.. Ursh det är min stora fobi eller vad man nu ska kalla det här i livet..
hoppas din pappa kryar på sej!!
kram
Ja usch, va livet kan vara grymt.. Styrkekram till dig.
Förstår dig precis i dina tankar och känslor.
Det är otäckt när man inser att ens föräldrar börjar bli äldre och man inser att man inte kommer ha dem där för alltid.
För ca en månad sen var vi på två begravningr inom två veckor.
Min pappas bror och mammas bror.
Det är sååå jobbigt att se ens föräldrar ledsna och jag satt och tänkte att nästa begravning kanske är mina föräldrars.
Huuua vilken hemsk tanke.
Kramar om även om det inte hjälper det hemska men bara för att.
Lina
Jag förstår dig precis Åse!!! Jag har alla mina fyra(!)föräldrar i livet. Dom är killda sen många år och blir därför fyra pga nya förhållanden.
Jag är oxå rädd för att det ska hända NÄR det ska hända. Jag vill inte heller se mina nära tyna bort och bli hjälplösa eller kollin, jag vill inte uppleva sorgen så nära och jag är rädd för hur JAG ska reagera och orka!
Kram på dig åse och hoppas att pappa krar på sig.
Förstår precis vad du menar. Föräldrarna ska ju inte bli gamla än
Hoppas att det går bra för din pappa
KRAM!
Nu rinner det en tår längs min kind för jag förstår precis vad du menar, jag tänker också på om det som inte får hända, händer, (peppar, peppar)i förra veckan ringde min far mig och sade att han är på akuten med mamma, hundra tankar for i mitt huvud innan han snabbt hann säga att det inte var något farligt, mamma hade gått och trillat och slagit sig illa. Hoppas din pappa kryar på sig snabbt. Tusen kramar till dig min fina vän.
Den där känslan har nog alla. Min mamma lämnade oss alldeles för tidigt, fem barn varav fyra fortfarande i skolålder… det var ingen rolig tid. Efter det får jag ofta panik när jag tänker på att det när som helst kan hända pappa något. Jag hoppas verkligen att han får leva ett lika långt och aktivt liv som farfar, som nu snart är 90 år, fortfarande bor hemma och fixar allt själv. Men det som tynger mig mest är att JAG eller R ska drabbas av något eller råka ut för en olycka. Fy sjutton vad såna tankar gör mig ledsen… Vi är många som inte vill! Kram kram
Det är på andras föräldrar jag ser hur mina egna föräldrar åldras…galet!
Vill liksom inte riktigt inse att dom åldras.
Hoppas din pappa kryar på sig lite så att han slipper tillbringa tid på sjukhus, det är verkligen inte motivationshöjande med sjukhus.
Jag ryser av bara tanken på lukten och steriliteten som sjukhus innebär.
Skickar över en stor varm kram till dig!
Skickar tankar!
Åh! 🙁 Det är klart man vill ha sina nära och kära vid sin sida så länge som möjligt, för alltid!
*kram* <3
Ens nära och kära ska ju alltid finas där…
Men tyvärr så blir vi ju alla äldre. Hoppas att din pappa snart blir bättre.
Kram
Ja, det är tufft att se sina föräldrar åldras. För mig var det plötsligt bara så att en dag så var de gamla. Naturligtvis var det inte så, men för mig kändes det som att det gick över en natt. Men det var väl att jag inte velat inse att de blivit äldra och inte orkar lika mycket, samtidgt som de naturlkigvis håller skenet uppe inför sina barn. Nu är mina föräldrar ändå väldigt aktiva och är ute och reser och har stort umgänge. Men plötsligt en dag så sa de att de hade ställt sig i kö för en lägenhet och ev. skulle sälja huset. Den dagen trodde jag aldrig skulle komma. Dessutom blir man ju själv äldre. Vill inte tänka på den dagen då jag inte får vara med längre. Inte få se vad som händer med barn och eventuella barnbarn. Usch och fyyy
Visst är det jobbigt att tänka på, att vi alla ska dö nån gång. Man vill helst stoppa tiden… och ha alla sina nära och kära kvar.
Fina Åse, jag vet precis vad du menar, hur du tänker och hur det känns. Jag älskar mina föräldrar av hela mitt hjärta och är så tacksam för varje dag som vi får ha tillsammans, allt vi får uppleva, att allt fortfarande är som vanligt. För visst är det så, de åldras och tiden är liksom lånad – även om man fortfarande hoppas på många friska år.
Tusen varma kramar!!!
Förstår så väl vad du skriver, allting blir så påtagligt när det händer något som gör att man vaknar till och faktiskt inser att ens nära och kära inte kommer att finnas där för alltid 🙁
Håller tummarna att din pappa kryar på sig och finns där för er ett bra tag till!
Kramar om…
Har inga ord..älskar dig! Pia