Jag hade en gång en vän. Vi växte upp tillsammans, delade lakritsbugg och Jenka tillsammans, räknade strecken så det blev jämt. Vi ”tjyvrökte” chokladcigaretter och tyckte vi var jättecoola. Hennes pappa och min pappa kallade varann för ”brorsan” och eftersom varken jag eller hon hade någon släkt i Sverige (hennes mamma var danska, min pappa var dansk) så blev vi kusiner aka ”kusselina”.
Åren gick och jag gick min väg, hon gick sin väg. Vi träffades båda höggravida igen massor av år senare, hon fick en mörk liten bebispåg och jag fick två små tvillingar. Vi träffades någon gång med familjerna men ingen av oss var lycklig i våra relationer så det blev inte så mkt mer.
En vacker dag träffades vi på Hemköp, jag var nyskild, hon var nyskild och hade träffat sin nuvarande man och vi bytte mobilnummer.
På den vägen är det, vi hade sporadisk kontakt fram tills jag träffade Daniel, då började vi höras av igen.
Hon var med och arrangerade min 30-års fest, hon var min brudtärna – hon var ju min bästa väninna, som jag delat så mkt med – vi gled i sär men hittade alltid tillbaka.
De följande åren var vi så sammansvetsade, vi delade ytterligare en graviditet ihop, den följande tiden som småbarnsmammor och livet tärde på vår vänskap. Vi vände ut och in på varandra och på oss själva. Vi började ta vänskapen för givet, vi tröttnade på att känna igen oss själva i den andre och vår vänskap blev som ett gammalt urtvättat klädesplagg som man har så svårt att skiljas från och helst inte vill men bör innan det faller sönder totalt.
En dag i november 2007 skickade vi några sms, lättsamma men inte så meningsfulla och sedan blev det tyst.
Tyst, tyst och tyst… Julen kom och gick. Ett nytt litet frö bosatte sig i min mage, men ingen som jag delat Bugg och Jenka med fanns där att dela min glädje med.
En sommar kom och gick, men en dag i augusti tänkte jag så mycket på henne att mina fingrar tryckte på ”Skicka” knappen i mobilen en sen natt och ett ”Va??” kom som svar när jag tog upp min mobil på morgonen. Jag skyllde på att jag somnat med mobilen och råkat få iväg ett sms, fast jag i själva verket hade saknat henne för mycket.
Dagarna gick, små trevande sms. En ny liten människa kom till oss och hösten kom och gick.
En dag i december ringde det på dörren här hemma och utanför stod hon – med sina chokladmunkar och sin varma famn.
”Det känns som i går” sa vi båda när vi kramades och det var som det alltid varit, vi hittade alltid tillbaka till varann.
Nu har ett nytt blad vänts, en ny sorts vänskap men som man ändå känner igen och känner sig hemma i utformats. Vi tär inte på varann, vi försöker inte göra den andre till en kopia av en själv, vi accepterar varann och jag känner mig lycklig, glad och tacksam – över att ha en väninna som känner mig så väl.

Älskar dig kosmos!